Vinthundar

Likt mina medmänniskor vandrar jag genom rummet, genom tiden. I minnet åter till tid som ej mera är, i fantasin till platser min fysiska kropp ej når. Ibland en väg jag valt, ibland någon annans. Söker gärna nya vägar men återvänder också alltid till de marker jag älskar mest. Sökt kunskap hela livet - sökt visdomen bakom kunskapen. Funnit att vissa insikter tycks stå sig medans andra vittrat sönder. Det enda heliga - Livet. Samtidigt är Döden dess förutsättning. Men Livet fascinerar mig mer, fortfarande. Mina barn, "livets längtan efter sig självt", min medvandrare - förutsättningar för min fortsatta vandring. I skogen, i sången. Sången, som sjungs hela ditt liv. Musiken finns alltid - och ibland är det någon som spelar den, men lyssnar du noga kan du höra den, alltid.

Till ingenting annat står människan i sådan tacksamhetsskuld som till träden. De ger oss virke att bygga hus och möbler, ved att värma oss med, skugga att svalka oss och frukter att äta. Deras lövverk renar luften vi förorenat, skogarna bidrar till klimatets balans, att vattnet stannar kvar i marken och att regnen faller som de ska. De binder jorden och dämpar vindens härjningar, tystar vår teknologiska världs oönskade buller. De fyller världen med en skönhet som många knappast reflekterar över - men tänk en kort stund tanken - att du, gammal, visar bilder för dina barnbarn på hur ett träd kunde se ut, försöker förklara vad dom var - i en värld där de inte längre existerar.

Animismen är sannolikt människans äldsta religiösa föreställning, äldsta "religion" även om den av ålder och spridning inte är enhetlig som sådan. Tanken att allt levande har en själ, människan, djuren, träden, gräset där du går och jorden under gräset. Ja själva berget under dina fötter är fyllt med själ. En föreställning så gammal att jag upplever den medfödd, naturligt självklart sann.

En tanke slår mig - allt detta, även berget, genomsyras av vatten vilket förutan inget liv kan existera. Vatten, universellt närvarande, binder samman allt levande på vår planet inte bara instängda i våra celler utan även i luften vi andas, vår andedräkt, vår Andes dräkt. I den luft som även växterna andas och som utbyts med havet, sjöarna, floderna och den levande jorden. Genom vattnet står vi alla i förbindelse med allt levande som är och som varit sedan jordens skapelse då vattnet tycks ha funnits här sedan begynnelsen.

Vattnet ÄR liv och jag finner animismens föreställning enbart naturlig då vattnet inom mig, livet inom mig berättat det för mig från det att jag formades, i den bubbla av urhavet jag bars fram av min mor.

Min blogg lever för närvarande vidare här