Greyhounden vi hade var sån att man släppte honom så sprang han flera varv i en cirkel runt en, och efter en stund var han trött och nöjd, så kom han till en. Det var inte varje dag han gjorde "greyhoundrace" även om han var lös, utan kanske var tredje eller så. nu var han en ganska lat greyhound..

Mammas greyhound hon har nu är likadan och de jag känner som har greyhound är också såna.

Greyhounds är ju inte långdistans löpare utan de ska "explodera" och tar ut sig ganska fort. Tillskillnad mot ex en drever som ska kunna springa i skogen i timmar.

Intressant. :) Tack för ditt svar.

Hur är de andra raserna? Saluki, whippet och italienare?

Jag har också greyhounds och min har turen att få springa fritt flera gånger om dagen vilket de tycker väldigt mycket om. När vi åker till t.ex hundöarna (ligger i stockholm) brukar de springa som galningar ta en paus och sedan springa igen. Den som njuter mest är min 7 åriga (blir 8 i år) tik som inte tar så många pauser. Alla hundar är individer och det jag gillar mest är att mina hundar kan gå igång men ändå är soffpotatisar när de har möjligheten.

Hej, min hund är en korsning mellan Jack Russell och italiensk vinthund. Jag skulle gärna vilja ha några åsikter från erfarna:

Han är snart två år och i ett par månader nu har jag tagit mod till mig och låtit honom springa lös på en väl vald plats.

För två dagar sedan var där en hare (de som menar att man måste söka av området; det går ju inte att se en hare som ligger och trycker i en buske även om det skulle vara helt nära). Han exploderade och var som en skrikande torped efter den. Efter kanske bara en minut kom han tillbaka till stigen vi gick på, ca 200 m längre fram. Då kom han jätteglad och lät sig bli kopplad . Ett par sekunder senare släppte jag honom igen, vi gick då i motsatt riktning, jag hade honom att gå fot okopplad. Fem meter gick han perfekt, sedan sprätte det upp en ny hare alldeles invid stigen. Han blev återigen blind och döv och stack efter den skrikandes. Denna gång sprang han ännu längre och han kunde knappt se eller höra oss när vi visslade med visselpipa och kallade på honom. Efter  en stunds förvirring kom han dock tillbaka även denna gång.

En ovan menar att vinthundar är så pass explosiva att de inte orkar att springa så länge utan att de tröttnar. Min fråga är:  kan man lita på det? kan jag alltså fortsätta att släppa honom och lita till att han kommer att vara så intensiv att energin snabbt tar slut och han kommer tillbaka? En följdfråga är om det finns risk att de spränger sig vid sådana tillfällen?

(han väger  bara drygt 6 kg, han har tillgång till inhägnad hage om 1000 kvadratmeter varje dag)

Tack för goda råd!

Frågan är om "jackrusselns" envishet och nos tar vid, och ev lär han sig att följa bytet med nosen till slut? Och på så sätt fortsätta den roliga jakten. 

Jag skulle nog ha lina på honom tills du vet att han kan behärska sig i såna här situationer, för varje gång han får tillfälle till jakt självbelönar han sig. Jakten är ju mycket roligare än att komma till matte! Det gäller att vara roligare :)

Tack för svaret!

Hur blir man roligare än ett levande byte?

Jag sade strängt till honom NEJ vid andra tillfället, han var då endast några meter från mig. I vanliga fall skulle han hejda sig vid en sådan tillsägelse, nu reagerade han överhuvudtaget inte. På lydnadskursen var han jätteduktig och satt kvar fast kaninskinn och sådant slängdes omkring honom. Ett levande djur går väl dock aldrig att efterlikna.

Det enda jag tänker mig skulle kunna hjälpa vore kanske  elektriskt halsband med en darrande stöt, men det är väl förbjudet såvitt jag vet (vilket jag faktiskt inte riktigt förstår ; det positiva med att kunna springa fritt måste väl ändå överväga mot den lilla chock som en sådan darrning innebär?).

Är det någon som känner till under vilka omständigheter man behöver vara orolig för att hunden ska "spränga" sig ( och vad det egentligen innebär?)?

Träna träna träna är svaret. 

En instruktör jag hade berättade om sin totalt vilt fixerade hund. De började vid ett fält där det ofta var rådjur, och så tränade hon på att få hans uppmärksamhet trots att han såg rådjuren och sen utökade de.

Min hund var fågelfixerad, men så fort vi såg en fågel så övade vi kontakt och att hon skulle fixera på mig, och sen gick över till långlina. Och idag så springer hon inte efter fåglar.

#4 Långlina på ifall hunden jagar vilt! Det är inte alls okej att det sker. Eller så får du ha hunden lös i inhägnad och ta hjälp av någon som kan hjälpa dig med träning ifall du känner att du inte löser det själv.