Oj… Om man jämnför med andra raser så tycker jag att iaf greyhoundsen är sköra… har haft många skador på mina hundar (kapphundar) men har alltid velat att de ska få leva ett liv som hund.

Vet om flertalet som skadat sig så illa att de inte gick att rädda.

 Det första rådet jag fick när jag skaffade min första var : Ha is i magen ;) Det kommer man långt på.Jag har haft mkt små skador på mina hundar men det beror mkt på att dom springer i kuperad terräng.Men ja  jag anser att dom lättare skadar sig än tex en schäfer gör.För mig är det som att ha ett fullblod istället för en ponny ;)

#2 Ja fast sen är de ju hemskt pipiga oxå! Det behövs inte mkt för att de ska hoppa på treben och se ut som de aldrig kommer kunna gå igen…

För att i nästa sekund springa lika villigt igen!

Ja visst är det så :) Jag trodde minst  att min hane hade brutit benet här om dagen som han skrek.Det visade sig att han hade en pytte liten sten mellan tåna :)

Men sen tycker jag det är tvärtom också att när det väl gäller så är dom extremt tåliga

#4 Jo det är sant, under ett race så kan de springa med ett brutet ben om det skulle behövas..

skrap sår får ju vikkan varje gång hon springer lös

Små blåmärken och revor får min greyhound varje gång hon är lös i skogen. Och viss är hon lite pipig av sig. När jag hade afghan var det inget synligt (pälsen) däremot bröt min ena benet när hon kom ner i en grop.

#7: Fy då! Hur gick det med henne?

Huden upplever jag som extremt skör. Vi har fått sy Bosse två gånger sen i somras vid lite vild lek i rasthagen. Däremot har vi ingen erfarenhet av benbrott som tur är *peppar peppar*

Jag har haft mycket små sår på min Whippet. Han har även sprungit in i saker och blivit rejält blåslagen, men aldrig nåt allvarligt. Det konstiga med honom är att han verkar vara hur tålig som helst! Han säger inte ett ljud när han skadar sig! Han sprang in i ett plank med bogen i våras och haltade i två veckor. Inte ett pip sa han…

Visst är de kanske inte rubusta och tåliga som grova och kompakta raser och vissa saker bör kanske tänkas på. Men vissa vinthundsägare daltar med sina hundar så man blir generad å deras vägnar och tycker synd om hundarna.

Jag är uppvuxen med diverse vinthundar och har (peppar peppar) aldrig haft en vintis med benbrott. Men greykille sträcker sig ganska lätt men vi är nogranna med det förebyggande och han får vila ut sträckningarna så brukar det inte vara någon fara.

#11 Jag tycker tvärt om… att man inte daltar med sina hundar. Har varit med om ett antal benbrott och framförallt tår som fått stryka med mm.. Inte kul när det händer.

Men det finns säkert de som daltar med sina hundar, men det gör det ju i andra raser med. Ex långhåriga hundar som har täcken när det är någon minus grad..

8# det gick bra med henne.

Det här är 30år sedan det hände.

Hon blev frisk och kunde springa som vanligt igen.

#10 Du har helt rätt. Whippet är en mycket tålig hundras. De kan skada sig rätt illa utan att visa det.

Vinthundar får ju upp en ganska hög hastighet när de springer så det är klart att det blir lite småblessyrer här och var på benen. Whippet mfl har ju dessutom så tunn päls att minsta lilla blåmärken syns, andra hundraser med mer päls kan ju dölja dessa.

Jag upplever inte rasgruppen som skör snarare tvärtom däremot kunde mina afghaner och salukisar skrika lite i "förebyggande" syfte. Det är inget som whipparna gör.

Min erfarenhet är att det är olika på hundarna och att inte hela vinthunds gruppen är ömtålig.

Mina Greyhounds är verkligen fantastiskt tåliga, men däremot min Azlan som är Afghan/saluki, han är "super tepig" och grinar o piper för minsta lilla + att klippa klor är super läbbigt tycker han. Greyhoundsen är det lämpligaste som finns att sköta klorna m.m på.

Greyhoundsen mina har aldrig varit skadade, åtminstone inte sen jag fick dom, och det enda som Azlan vait lite skada var när han "sprang in i väggen" som valp, men han repade sig fort.