Här kommer del 2 i vår artikelserie "Raspresentation av vinthundarna". I del 1 kunde du få en överblick över vilka raser som räknas till vinthundarna och i vilka rasgrupper hundarna fanns. I den här delen kan du läsa om den vackra rasen Afghanhunden.
Bilden har Svenska Afghanhundsklubben lånat oss. Tack!
Afghanen är en vinthund och liksom de andra raserna inom gruppen är den smidig, snabb och utstrålar styrka. Dess speciella särdrag är den långa pälsen, svanskringlan, de stora tassarna, de framträdande höftbensknölarna, det ädla huvudet med trekantiga fjärrskådande ögon samt det typiska fjädrande steget. Storleken varierar mellan 68,5 och 73,5 centimeter för hanarna medan tikarna är 5 till 7,5 centimeter lägre.
Ryktena och verkligheten
Det är naturligt att det kring en så glamorös och uppseendeväckande hundras som afghanen florerar en mängd olika rykten. En del är sanna – det finns onekligen mer lätthanterliga raser! Men det är oundvikligt att en hund som i mångt och mycket fortfarande lever efter sina ursprungliga betingelser i fjärran länder, möts av oförståelse och misstänksamhet i vårt västerländska samhälle. Grunden till de flesta missförstånd ligger i rasens utpräglade självständighet. En afghan avgör själv om den vill eller måste lyda och agerar därefter, något som kan vara mycket enerverande men samtidigt är upphovet till dess säregna charm. Afghanhunden är definitivt inte dum, som en del människor felaktigt tror och den som har haft möjligheten att bekanta sig med en afghan vet att så inte är fallet. Anledningen till att afghanen av vissa uppfattas som dum är att den kanske inte alltid gör som ägaren vill, utan istället gör som den själv vill och anser bäst. Man får inte glömma att afghanen har avlats för att behålla sin självständighet och uthållighet vid jakt i sitt ursprungsland. En afghan är en mästare på att klura ut hur den ska öppna dörrar, plundra kylskåp och ta för sig av bästa platsen i soffan eller sängen.
Aristokrat och pajas
Afghanhunden har något av katt i sitt väsen och kan pendla mellan aristokratisk värdighet och clownaktig busighet. Hemma kan den ligga på bästa platsen i soffan och lugnt överblicka sina domäner, medan den ute på fältet rusar bort mot horisonten och tillbaka utstrålande ren livsglädje. Främmande människor kan den utan vidare avspisa med en ointresserad blick ur sina fjärrskådande ögon, medan gamla bekanta bemöts med översvallande hjärtlighet och höga krumsprång. Mot sina närmaste är afghanen mycket tillgiven, även om kärleksbevisen varierar mellan tre svansviftningar och ett rejält famntag, beroende på humör. Afghanen är ingen barnhund i egentlig mening, men är heller inte olämplig. Förutsatt att de regler som gäller vid allt umgänge mellan barn och hundar iakttas, kommer de utmärkt väl överens. Det är möjligt att lära afghanhunden traditionell dressyr, men det kräver okonventionella metoder, kompromisser och framförallt fantasi. En afghan lyder inte för lydnadens egen skull eller för att vinna sin ägares gillande – den lyder när den är tillräckligt starkt motiverad och när den själv vill. Därmed inte sagt att man inte ska kräva normal vardagslydnad av en afghan. Den som är intresserad av tävlingslydnad på högre nivå gör dock klokt i att välja en annan ras. Att försöka uppfostra en afghan till absolut lydnad resulterar antingen i en hund utan livsglädje eller i öppet myteri. Afghanen älskar dig så mycket som du förtjänar, men förväntar sig att alltid bli lika mycket älskad för vad den än hittar på!
Ursprungligen användes afghanen till hetsjakt. Hundarna jagade i par, huvudsakligen förlitande sig på sin goda syn och de lade själva ner sitt byte. Denna starka instinkt kommer fortfarande till uttryck när afghanen springer lös i skog och mark och kan bli ett mycket svårhanterligt problem. Det bästa är att undvika allt för viltrika områden där hunden kan få tillfälle till jakt. Att ständigt hålla sin afghanhund kopplad är en olycklig lösning eftersom rasen kräver stort svängrum för att få utlopp för sin energi.
Skönhetens pris
Förutom de normala ansvarstaganden som varje hundinnehav innebär, såsom motionering och social aktivering, tillkommer i afghanhundens fall dessutom en krävande pälsvård. Innan man beslutar sig för att ta ansvar för ett afghanhundsliv, ska man noga överväga om man har tid, ork och lust att ägna sig åt den omfattande skötsel som rasens hårsvall erfordrar.Pälsvården är ett kapitel för sig och det finns lika många skötselråd som det finns afghanägare. Man bör ändå räkna med åtminstone en halv dags arbete varje vecka för bad och genomborstning, samt dusch och torkning av tassarna efter minsta kissrunda vid otjänlig väderlek. Däremot ska man inte harva med borsten varje dag, det sliter bara på pälsen. Kvistar och pinnar får man plocka ur för hand. Unghundens päls kräver under sin fällningsperiod, då valpullen blandar sig med den nya pälsen, minst dubbelt så mycket arbete som den vuxna hundens. Utställningshundens päls kräver en än mer omsorgsfull skötsel och dessutom i någon mån putsning av den naturliga sadel som afghanen fäller ur på ryggen. Man ska givetvis inte ge sig på det utan vägledning från en erfaren uppfödare/utställare!
En välvårdad päls är både vackrare att se på och mer lättskött än en vanvårdad! Det är dessutom en förutsättning om du vill ställa ut din afghan.
Gamla anor eller nya?
Det finns många teorier om afghanhundens ålder och ursprung. Några hävdar en minst 7000-årig historia med ursprung kring Mose berg i Sinai. I Afghanistan menar man att detta är den hundras som utvaldes för att följa med Noak på Arken! Andra tillbakavisar en äldre historia än några hundra år och hävdar att afghanen inte är någonting annat än en sen avläggare till salukin, med inblandning av en mängd andra raser.I vilket fall som helst kan man konstatera att rasen var väl lämpad för sin uppgift – hetsjakt i kuperad terräng. Den var smidig, stark och snabb med en päls som skyddade såväl mot bergens kyla som öknens hetta. De stora tassarna lämpade sig väl för framfart på varierande underlag.
Naturligtvis såg inte dåtidens “brukshundar” ut som dagens utställningsexemplar, som är åtskilligt mer bepälsade och extremt förfinade genom målmedveten avel. Då rörde det sig inte heller om en enhetlig ras med en gemensam standard, utan snarare om en “hundtyp”. Följdriktigt utvecklades olika varianter i olika områden, något som skapade en hetsig debatt i England på 1920-talet. De tidiga importerna var av två urskiljbara typer, s.k. slättafghaner och bergsafghaner, man tvistade länge om vilken som var den “rätta”. Än idag kan man se individer med tydliga karaktärsdrag från respektive typ, även om de i hög grad är uppblandade och man numer accepterat att det rör sig om varianter på samma tema och att resten är en fråga om smak!
De första afghanerna i Sverige importerades från England på 1930-talet, men först några år senare sköt aveln fart och nådde sin kulmen under 50- och 60-talen. Idag ligger registreringsantalet på ca 100 afghanhundar per år.
Hälsa
Som helhet är rasen frisk och sund. Ska man använda sin hund i avel bör den dock ögonundersökas för juvenil katarakt (ögonsjukdom).
Källor:
http://www.skk.se
http://svenskaafghanhundklubben.se
/ Medarbetare Glamgirl - Lina
______________________________________________________
Afghanhundsägare om rasen
sighni svarar på fem frågor om afghanen.
Vad fick dig att välja afghanhund?
Jag föll för afghanens skönhet. Jag tyckte den var så vacker. Jag har haft två afghaner nu.
Vad gör du tillsammans med din hund?
Numera gör jag inte så mycket men jag har tränat/tävlat lydnad och rapport med mina afghaner. Jag spårade med dem också och tränade rundbanekapp.
Hur skulle du beskriva rasen?
Påhittig, egensinnig, rolig, dålig flockkänsla, fantastiskt vacker, stort rörelsebehov, intelligent. Ingen nybörjarhund. Kräver en vänlig men bestämd uppfostran. Reserverad. Tycker om dig efter förtjänst. Stor jaktinstinkt och dålig flockkänsla gör att det är viktigt att påbörja inkallningsträning omgående. Behöver en flexibel och öppensinnad ägare. En ödmjuk men ändå fast ägare.
Hur skulle du beskriva din hund?
Afghan nummer ett var sjövild som valp/unghund. Det krävdes renovering efter hennes framfart. Afghan nummer två var omplacerad efter vanvård och misshandel. Hon repade sig rätt snabbt och var en mycket lugn afghan. Hon fick ett LP1. Afghanerna var kärvänliga när de ville och inte så mycket för att ligga i sängen. Båda var lösa under långpromenader utan större problem.
Till vem skulle du kunna rekommendera afghanhunden?
I första hand gäller det som gäller allt hundinnehav. Man ska ha kunskaper, tid, pengar och intresse. Man bör uppskatta vinthundstemperamentet och vara flexibel och lugn. Inte någon dominant person som kräver ovillkorlig lydnad. Afghanen är sig själv nog och kommer att protestera och bli trotsig med en sådan attityd. De är inga förstagångshundar.
